Fallskärmsavtal

Alla som sett en nyhetssändning de senaste fem åren känner till begreppet "fallskärmsavtal". Den yttras synonymt med "ha begär" i media, och upprör i första hand journalister.

Vi tar det från början - vad är ett fallskärmsavtal? Högre chefer skaffar sig tydligen ett anställningsavtal som innehåller villkor för vad som händer då de avslutar sin anställning. Kan vem som helst ha ett sådant avtal? Låt mig avslöja en hemlighet - NÄSTAN ALLA yrkesverksamma har en lagstadgad fallskärm! Villkoren är så klart olika, men om du jobbar har du med stor sannolikhet också en.. Nu blev du allt paff, eller hur? "Skulle jag ha en fallskärm?".

En fallskärm är till för att man skall landa mjukare efter att antällningen avslutas. I de flesta medborgares fall finns en typ av fallskärm som heter "uppsägningstid", definierad i LAS (Lagen om Anställningsskydd). En högre chef har en inte någon uppsägningstid - han eller hon kan ombes lämna sin anställning på stående fot - de undantas nämligen uttryckligen i LAS. En högre chef förhandlar till sig ett alternativ till lagstadgad uppsägningstid i sitt anställningsavtal. För att "fota en knegare" finns det ett antal möjliga uppsägninsgrunder, där arbetsbrist i praktiken är den enda som används (även om "utköp" numera blir allt vanligare). Ett större företag har praxisbaserade krav på omplaceringar som närmar sig det absurda. Det finns rättsfall på folk med mariginell närvaro på jobbet (som uppenbarligen skapade problem då de var närvarande eftersom arbetsgivaren var så ovan vid det att man inte visste hur personen skulle sysselsättas) hade rätt till nya chanser på nya platser i bolaget. En högre chef kan alltså åka ut samma minut som uppsägningen uttalas utan att ett godtagbart skäl måste anges. En högre chef har samma anställningstrygghet som t.ex. en tränare i ett engelskt fotbollslag eller en politiker i Ryssland - är Boris på dåligt humör, så är det bara att packa portföljen.

Är fallskärmar alltid rätt?

Om man låter bli att kommentera löners storlek (och därmed också fallskärmars effektiva storlek) så kan man konstatera att det finns en del skevheter - t.ex. så är det uppenbart orimligt att man själv skall kunna säga upp och ändå få livslång ersättning och dessutom att ersättningen kvarstår sedan personen fått nytt jobb. Det är min bestämda uppfattning att perioden som arbetstagaren kan åtnjuta avtalets fördelar, måste vara skäligt tidsbegränsad och att förmånen måste också vara villkorad så att, då personen får ett nytt men sämre betalt jobb, bara mellanskillnaden skall betalas ut. Dessutom bör den tid fallskärmen omfattar vara rimlig i relation till hur lång tid det rimligen kan ta för en person att hitta ett nytt motsvarande jobb. En högre checf har en mer särpräglad position än en montör på bandet och tillgängligheten på positioner för en chef med viss profil är naturligt mindre, vilket gör att skyddet rimligen bör utsträckas i förhållande till vad en knegare får enligt LAS.

Inget av detta gör instutitionen "fallskärmsavtal" felaktig - äpplen är goda även om det finns några som är ruttna!

Vems är då felet för att ovanstående, i vissa falla stötande, förutsättningar insmugits i avtalet?

Knappast den som äger rätt till avkastningen - vem säger nej till högre lön eller tycker att "det räcker" vid en viss nivå? Man bör också ha förståelse för den chef som vill ha rätt att säga upp sig med bibehållen fallskärm - i vissa fall låter man en chef förstå att han/hon kan säga upp sig själv för att slippa nesan att bli sparkad. En styrelse skulle riskera hamna i ett beteende där där syftet blev att chefen skulle lämna jobbet "frivilligt", vilket inte är lika viktigt idag.

Den som skall stå till svars är så klart den som förhandlat fram avtalet med den högre chefen och som släppt igenom uppenbrt orimliga klausuler! Det är alltså den i styrelsen som är ansvarig för avtalet som också är ansvarig för dess rimlighet - ingen annan!