Gud

Gud - ett försäkringsbolag?

Finns gud? Om man svarar Nej så får man en anstormning med fanatiker som skall "ställa saker till rätta".

Oscar Wilde hade lite täknvärt att säga om detta ämne, och konstaterar att den som inte tror på gud faktiskt gjort en dålig analys av de tillgängliga alternativen. Om gud inte finns spelar det ingen roll om man trodde eller inte, men om gud verkligen finns har man ju gjort en grov miss om man inte trodde. Då lär man ju inte stå i VIP kön vid pärleporten om man säger så...

Jag har drabbats mera konkret av religiösa fanatiker, speciellt en kille jag mailswappade under en period (i tron att han var någon annan - annars hade jag tröttnat tidigare) och han blev förfärad när han insåg att jag gått ut kyrkan utan att "gå med" någon annanstans, och han var speciellt bekymrad av att jag och min fru hade fått barn och att jag var tveksamt till dop, med tanke på dess religiösa innebörd och han insisterade hårt på dop "just in case".

Är gud något förbannat försäkringsbolag, eller? Går man med i kyrkan "just in case"?

Jag är själv - antagligen - det som heter agnostiker, dvs tillhör en kategori som helt ödmjukt accepterar att vi inte rimligen kan veta om gud finns. Jag blir därför alltid lika irriterad då jag hör "Gud finns! Hur kan jag veta det, jo jag TROR".

Vi tar detta från början;

"VETA" innebär att man har faktiskt kunskap, som sannolikt är empiriskt förvärvad på ett eller annat sätt. Man vet att det gör ont att slå sig på tummen med en hammare eftersom man har provat och man vet att det gör ont att slå sig på tummen med en slägga, eftersom man har slagit sig på tummen med en hammare och det rimligen inte kan göra mindre ont med en slägga som är tyngre.
"ANA" - Då har man egentligen ingen aning, men man "känner på sig".
"GISSA" - man är helt medveten om att man egentligen inte har tillräckligt underlag för en kvalitativ analys, men man vill ändå försöka sig på att dra en slutsats. En gissning är man ju medveten om att det är en av många möjligheter och oftast tror man ju också på sin gissning som det mest sannolika alternativet, samtidigt som man vill understryka att man inte vill ställas till svars för att gissat fel eftersom man inte gett sken av kunskap eller övertygelse.
"TRO" - Baserat på en viss erfarenhet så drar man slutsatsen att något förhåller sig på ett visst sätt. Tron skiljer sig ifrån vetskapen genom att man saknar empiriska bevis, eller att dessa åtminstone är så kvalitativt dubiösa att man inte kan dra en slutsats som är av tillräckligt hög kvalité för att man skall kalla slutsatsen för fakta. Att tro är att gissa, men oftast så saknas ödmjukheten i att man faktiskt bara gissat.

Alltså; Bara en genuin IDIOT kan säga att man VET eftersom man TROR. Det är ett cirkelresonemang som brister på en avgörande punkt - otillräcklig empirisk grund. Ingen kan tro eftersom de vet, utan de tror för att de har gissat med större eller mindre grad av sannolikhet!

Det finns dock en uppenbar fara i att diskutera med djupt religiösa människor;

Om jag, som den inverterade Thomas Tvivlaren, skulle bli "frälst" så skulle ingen omvälvande hända. Jag har en trygghet i livet, som är uppbyggd helt utan religion. Jag skulle bara skaffa mig en alternativ - i min ögon dock falsk - trygghet. Då finns religion eller alkoholism, vilket också är ett universalmedel för att lösa problem och söka tröst.
Däremot för en djupt religiös person - om någon under en diskussion skulle öppna en aning på skygglapparna på honom/henne och faktiskt övertyga personen i fråga - så så skulle den bild som då dyker upp rycka undan det stöd i livet som personen bärs upp av. En frälst person som "vaknar upp" saknar plötsligt sin "mentala ryggrad" och en livskris är under uppsegling.

Det är av denna anledning som jag tror att alkoholister oftast blir religiösa då de slutar - de som lyckas; de behöver en mental ryggrad som inte är spriten utan något annat. En paketerad lösning som svarar på alla frågor om livet man kan ha. Kristendomen är ju här synnerligen praktisk; du är en syndare men man kan få förlåtelse vilket så klart appelerar till någon som sjunkit långt under sin egen värdighetströskel och vill tillbaka.

Det är så klart mycket jobbigare att behöva erkänna att "jag" är en samling kolpartiklar i en ganska kul förening som kommer att existera under ett antal år. Jag lever för evigt i det avseende att dessa kolpartiklar kommer att ingå i en annan förening när inte jag gör anspråk på dem. Jag lever dessutom efter min fysiska död, så länge minnet av mig består i någon form. För eller senare kommer det fotsåpår jag satt i livets sandstrand att utplånas, och det har jag inga problem att acceptera. Vissa fixar inte det, utan behöver substitut - det är bara att beklaga! Hellre det än en gudomling långvårdsinstitution, som jag inte ens har förmånen att slippa när kroppen gett upp.