Gudrun Schyman är partiledare för (v) och har nyligen utkommit med en så kallat "självutlämnande bok". I den och i intervjuerna kring lanseringen, föreslår hon att politker skall bli mera människor och våga visa sina svagheter.
Min fråga är - varför skulle de göra det?
På mitt jobb har jag täta relationer med företag och människor i dem. I dessa relationer - som innefattar både köp och sälj - bygger man relationer, men fortfarande gäller ju självklart en professionalism. Man är ju inte i denna situation i första hand som en individ med de fel och brister man möjligen har, utan som en representant för sitt företag. Naturligt är ju att samma sak gäller politiker. De bygger relationer med sina möjliga väljare och kan möjligen lämna ut en del av sin person i denna roll, men det kan ju knappast finnas ett egenvärde i någon form av obligatorisk svaghetsdemonstration.
Det är i mina ögon uppenbart att Gudrun vill skyla över den egen ofullkomligheten, som så skändligt bragts i dager, och uppmanar andra till samma offentliga känslomässiga striptease för att vinna billiga poäng. Hon vet ju att detta inte kommer att hörsammas annat än om någon annan fastnar med fingrarna i kakburken.
Helt ärligt; politiker är yrkesmän och yrkeskvinnor. Jag vill att de skall bete sig som professionella och ansvarsfulla representanter för det parti som utsett dem som galjonsfigurer. Jag är totalt ointresserad av en politikers själsliv, familjesituation och eventuella svagheter i deras person. De är företrädare/försäljare för det parti de representerar - inget annat! Skillnaden mellan en politiker och en vanlig anställd är att en politiker i princip är i tjänst vid varje tillfälle han/hon är offentligt tillgänglig.
Partier är grupperingar som drivs av en övertygelse som kallas ideologi. Detta är riktlinjer för hur partiet skall agera och det är ju dessa man röstar på. Min röst går till ett parti med ett partiprogram som jag delar och desstuom kräver jag att partiet skall leva efter sitt program. Ingen kan ju dela alla aspekter av ett partis program, och då får man välja det som lägger närmast. Det är ett aber i den representativa demokrativ, som vi inte kan göra något åt.
Jag anser inte att mina åsikter företräds av ett parti som vänder kappan efter vinden. En partiledare är den symbol som personifierar partiet och dess åsikter. I Gudruns fall kan kontateras att hon var medlem av rödvinsvänstern (aktiv i båda avseendena syns det) i kommunistiska partier, och så fort kommunism - med rätta - blev ett fult ord, tog hon avstånd från sin tidigare ideologi. Numera kallas det tydligen feminism att man vill konfiskera alla inkomster och fördela ut och tillbaka dem efter eget godtycke och tro att lösningen på alla problem ligger i att man låter den offentliga sektorn svälla ut över alla bredder. Att inte RIKTIGA feministgrupper reagerat på detta är obegripligt!
OK, tillbaka till ämnet: En juste stereo gör musiken rättvisa - men man lyssnar ju i första hand på musiken; inte högtalarna/språkröret! (På tal om detta ämne; skall man spela stereo - med dubbla högtalare - så är det ju lämpligt om man spelar samma platta på båda kanalerna; inte olika nyanser av rödgrön röra som i Miljöpartiet!) En dålig stereo förvränger originalljudet, men det är ju trots det musiken man lyssnar på.
Det jag då återigen vill understryka; om högtalartillvarkarna medger att deras högtalare är tillverkade av skitkomponenter så är det helt ointressant; det är musiken som kommer ur dem när de är igång som är det viktiga och det man skall rösta på!
(c) Jan 10:th, In the year of the FunkLord 1999 Pontus Berg