Vår älskade

?

En rapport
Skriven av
Annette Gladh
1999.10.20.

1. Sammanfattning

Hur uppkom kaninen? Vad äter en kanin? Har de revir? Lever de i samspel med andra individer? Finns det könskillnader? Hur tar de hand om sina ungar? Hur kommunicerar de med varandra? Hur skyddar de sig mot predatorer? Vilken relation har de till människan? Är de sociala djur?

Dessa är en del av de frågor som jag ville ha svar på då jag påbörjade denna rapport. Resultaten blev varierande.

Tillbaka till innehållsförteckningen

2. Inledning

Av olika anledningar har jag blivit involverad med kaniner. Ursprungligen kan det berott på att jag är allergisk mot alla andra djur och att kaniner var det enda djuret som jag tålde. Men det var i början. Allt eftersom jag lärde känna kaninen som individ har jag blivit alltmer fascinerad av deras liv och leverne. Jag har insett att en kanin som sitter i bur är en "död" kanin och att en kanin som får springa lös är som vilken katt eller hund som helst. De är otroligt smarta och fascinerande. Detta är dock inget man märker av förrän man släpper ut dem ur burarna. Allt eftersom åren gått så har mitt engagemang i kaninetik, djurhållning och så vidare aktivt fördjupats, och nu har jag tillsammans med vänner tagit ytterligare ett steg framåt inom detta ämne genom att från och med detta årsskift starta ett nytt kaninförbund med intentionen att aktivt gå ut och verka för kaninen genom information till allmänheten, veterinärer och företag.

/Annette.

Tillbaka till innehållsförteckningen

3. Kaninen
(Oryctolagus cuniculus)

3.1 Historik

Kaniner hör tillsammans med haren till ordern Lagomorpha (dubbeltandade gnagare). Harar och kaniner tillhör familjen hardjur (Leporidae). Familjen Leporidae kan i stora drag delas in i två grupper, egentliga harar (släktet Lepus) och kaniner bestående av 44 olika arter, (10 släkten) av vilka många inkluderar arten populärt kallade "harar" fast den de har typiska kaninutseenden. Hardjuren är inte besläktade med gnagare och tillhör inte heller ordningen gnagare (rodentia).

Kaniner började utvecklas runt krita perioden (144-65 miljoner år sedan). Vid Eonperioden delade sig gnagarna och hardjuren på sig och utvecklades var för sig (tillsammans med primater och insektsätarna). Fram till eocen pågick på norra halvklotet ett betydande faunautbyte mellan kontinenterna, men detta upphörde i eocen, vilket ledde till divergens i faunan. När Nordamerika till slut avskildes helt från Europa och ett stort innanhav tillfälligt utvecklades från Arktis söderut över den ryska platån, isolerades den asiatiska faunan från den europeiska. Under oligocen försvann detta hav, och det resulterade i en betydande omgruppering av faunan i västra Europa när de asiatiska formerna vandrade in. Den Europeiska vildkaninernas ursprungsområde verkar därmed vara västra medelhavsländerna.

Kaninen började troligen hållas som husdjur för cirka 2000 år sedan. Innan dess hade kaninen jagats för köttets skull, men det var vid denna tidpunkt som munkar i kloster i Spanien och Frankrike började föda upp djuren.

I Kina ansågs däremot kaninen vara ett djur helgat åt gudarna och man offrade kaniner för att få en rik skörd.

Kaniner förekommer ofta i konsten hos gamla civilisationer till exempel mayakulturen i Centralamerika och i Europa där de länge varit och är uppskattat jaktbart vilt.

För de gamla romarna var stekt kaninkött och foster delikatesser och de höll kaniner och harar i muromgärdade inhägnader "leporarier". Den höga kvaliteten hos den europeiska vildkaninens ljusa mjuka kött gjorde den till en uppskattad näringskälla.

Tyvärr så smet ganska många av de infångade och uppfödda kaninerna till Spanien vilket medförde att Spanien översvämmades av kaniner, ungefär som Australien i våra dagar. Det lär ha funnits en spansk stad som fick överges p.g.a. att den blev helt underminerad av kaniner. Spaniens latinska namn Hispania sägs även ha uppstått ur ordet Spaania som betyder kanin.

Under 1200-talet började man föda upp kaniner i England, och den kom till Sverige i mitten på 1500-talet.

Den första ätbara påskharen var gjord i Tyskland under tidigt 1800-tal. De var gjorda av marsipan och socker. Påskharen (i vårt fall kaninen) är inte en speciellt modern uppfinning. Den kommer ursprungligen från the pagan festival of the East.

Gudinnan påsk var dyrkad genom den anglosaxiska kulturen och det var genom hennes jordliga symbol som haren eller kaninen visades.

På 1700-talet började de långhåriga raserna dyka upp och det sägs att det även denna gång var munkar som stod för framavlandet. Men det var inte förrän på 1800-talet som man allvarligt började att intressera sig för att avla fram nya raser. Den första kaninutställningen arrangerades 1874 i Bremen. Den första svenska kaninavelsföreningen bildades 1904. Några av de yngsta raserna är dvärgkaninen. Den första dvärgkaninen avlades fram år 1940, och dvärgväduren kom inte förrän 1974.

I dag finns det bara i Sverige över 55 olika raser av tamkaninen och nya tillkommer ständigt i övriga världen. I USA är intresset stort och deras Nationella klubb har över 50.000 medlemmar.

Från den europeiska vildkaninen härstammar idag tamkaninen. Denna används idag som både sällskaps-, utställnings-, och hoppkanin, samt hålls i vissa delar av världen fortfarande för skinnet och köttets skull. Priserna för en kanin kan vara allt från en 50-lapp till flera tusen kronor beroende på vad det är för ras, och till vilket syfte man ska ha kaninen.

Tillbaka till innehållsförteckningen

3.2 Anatomi och fysiologi.

Kaninens anatomi skiljer sig inte speciellt mycket från kattens. Det är vid endast tre ställen som anatomin skiljer sig åt och dessa skillnader ligger i att kaninen har ett något smalare skallskelett, fjärde ryggkotan är mera förfinad, samt att bäckenet är smalare.

Kaninens framtänder är mejselformiga och växer hela livet ut. När tamkaninens naturliga nedslitning av framtänderna inte kan ske beroende på olika anledningar kan detta leda till att tänderna blir grovt förväxta. Dessa måste då klippas av manuellt för att kaninen inte ska avlida på grund av den till slut inte kan äta.

Bakom de stora framtänderna finns ett extra par mindre, och dessa kan ställa till dolda besvär för tamkaninen. Även dessa tänder växer livet ut men där kan även tandens rötter börja växa så att de i underkäken orsakar bölder, samt att de i överkäken orsakar att näshåla blir igentäppt och att ögoninflammationer blir vanliga på kaninen. Detta fastställs med hjälp av röntgen hos veterinär. Dessa fel beror naturligtvis på felavel eftersom en vildkanin med liknande tandfel inte skulle kunna överleva ute i det vilda.

Vildkaninerna har en långsträckt kropp. De har långa kraftiga bakben som är anpassade för snabb förflyttning. De största hararna kan springa så fort som 80 kilometer i timmen. Framfötterna har 5 tår och de har 4 tår på bakfötterna, alla utrustade med starka klor som inte går att dra in. Tassens undersida är klädd med långa, tjocka borstliknande hår som ger bra grepp för att en tyst och mjuk förflyttning på hård mark ska kunna ske. De har en kort uppåtriktad svans, stora ögon som är anpassade till att se bäst i gryning, skymning och natt, samt långa öron. Kaninens öron och bakben är dock kortare än hararnas.

Vildkaninens färg är grå med vit undersida. Tamkaninen å andra sidan finns i alla möjliga färger. Dessa färger skulle kaninen inte kunna ha naturligt i det vilda eftersom de då skulle komma att synas alldeles för lätt för predatorer.

Beroende på olika regelbundna årstidsväxlingar, genomgår kaniner och harar mellan en till tre regelbundna pälsbyten om året. I vissa fall är det stora kontraster mellan sommar- och vinterpäls. Pälsfällningen utlöses normalt av förändringar i temperatur- och ljusförhållanden, men pälsfällningen kan också utlösas av sjukdom eller stress, vid t.ex. ett veterinärbesök.

Kaniner tål inte, trots att man lätt inbillar sig det, för kalla eller för varma klimat. Laboratorieförsök har visat att kaninen inte klarar av kyla under -14 grader C. Under denna temperatur så förstörs kaninens slemhinnor och de inre organen tar skada. Inte heller tål den för varmt klimat då den mycket lätt kan få solsting "slag" och dö av överhettning. Så lämna aldrig en kanin ute i solen under bar himmel utan skydd!

Genom att människan har avlat på kaninerna genom tiderna så har tamkaninens olika raser fått både olika utseende och vikt. Även pälsens kvalitet är olika. En tamkanins vikt kan variera mellan drygt 1.2 kg som vuxen till världsrekordetsom är på tio kilo. Jag har själv en fransk Vädur som väger 7 kilo, och det är inte någon liten kanin det handlar om. Nästan varje land har utarbetat en standard som talar om vilka normer som ska gälla för en speciell ras. Dessa standarder kan skilja sig oerhört mycket åt, så även om det är samma ras det handlar så kan den rasen se helt olika ut beroende på vilket land den kommer ifrån.

Även de olika tamkaninernas temperament skiljer sig åt. Man brukar säga att ju större ras desto lugnare till temperamentet är de.

Harar och kaninerna har ett matsmältningssystem som är väl anpassat till att bryta ner stora mängder växtdelar. Mellan tunntarmen och tjocktarmen finns en stor blindtarm som innehåller cellulosanedbrytande mikroorganismer. En stor del av de ämnen som frigörs ur fodret i blindtarmen kan passera direkt till blodet, men andra ämnen som till exempel det viktiga vitamin B₁₂, skulle gå förlorat om inte djuren åt upp spillningen sedan födan passerat tarmkanalen första gången. Denna spillning har ett helt annat utseende än de vanliga "kaninpluttarna" som är slutprodukten. Den första spillningen, som produceras under dagen hos nattaktiva arter och vice versa, är mjuk och svartgrön till färgen.

Den äts vanligtvis direkt från anus och lagras i magsäcken för att blandas med innehållet i magsäckens nedre del. Man har visat att en kanin som inte får i sig detta blindtarmsträck inte har så stora möjligheter att överleva. pH-värdet i magsäcken är för övrigt mycket surt.

Tillbaka till innehållsförteckningen

3.3 Föda

För vildkaninen består födan under sommarhalvåret mest av gräs, havre, späda grenar, olika örter, knoppar, bär, frön och rötter samt till och med svamp. Under vintertiden äter de mest av lövträdens bark. Finns det gott om mat är kaninen mycket selektiv i sitt födoval. Tamkaninen äter hö, havre, pellets i olika former, frön av olika slag såsom solrosfrön och finkfrö band annat. Vissa tamkaniner äter även Mariekex, blandade karameller, och ärtsoppa!

3.4 Predatorer

Både haren och vildkaninen har många fiender, varav mård och räv tillhör de vanligaste. Även örn och andra rovfåglar tar gärna kaniner och harar om de får chansen, men eftersom alla harar och kaniner är anpassade till snabba rörelser och flykt från fara och då de har mycket bra syn och hörsel så är chansen att bli tagen av en räv än en örn betydligt större. Som den största predatorn räknas människan. Vildkaninen är liksom haren ett begärligt jaktbyte. Hos arter som fälthare och bomullssvanskaniner är rovdjur, sjukdomar och klimatfaktorer de viktigaste orsakerna till att en dödlighet bland årsungar kan överstiga 90 %. De höga dödlighetssiffror uppvägs därför av hög reproduktionsförmåga.

Tillbaka till innehållsförteckningen

3.5 Gruppliv och habitat

Kaniner är mycket sociala djur, dock visar de stora variationer vad gäller det sociala beteendet, från den europeiska vildkaninens starkt revirhävdande reproduktionsgrupper till den icke revirhållande vanliga bomullssvanskaninen.

Den europeiska vildkaninen lever oftast tillsammans (8-15) stycken i stora kolonier där varje individ har sin plats i gruppen. Det finns alltid en alfa hona och en alfa hane. Om någon av dessa blir sjuka viker den automatiskt undan och lämnar plats för någon starkare i gruppen. Det är konkurrens om rangordningen inom gruppen och man finner ofta att de individer som just blivit könsmogna försöker klättra upp på stegen inom denna rangordning genom att mucka gräl både med sina egna föräldrar och andra vuxna i gruppen.

Kaninen är troligtvis inte bunden till en viss partner utan lever i ett mera fritt förhållande till varandra. Detta skriver jag dock med en viss reservation eftersom jag har observerat ett annorlunda beteende hos mina honor. Mina honor blir lätt "kära" i en viss hane och vägrar då helt enkelt att para sig med någon annan än just den hanen. Om jag sedan kastrerar hanen som honan blivit "kär" i, och om de då får gå tillsammans, så följs de åt hela tiden.

Det är mycket sällan som de avviker från varandras sida, trots att det finns andra okastrerade hanar som honan kan komma åt om hon vill också. Honan visar då inga tecken på att vilja bli parad med någon annan hane även om "hennes" har blivit kastrerad.

Många honor (och hanar) hjälper varandra med uppfostran av sina ungar och det är inte ovanligt att honor som föder samtidigt lägger sina ungar i samma bohåla. Detta gäller både för vildkaninen och tamkaninen.

Kaniner är otroligt anpassningsbara till de olika biotoperna som finns på jorden varför inhemska populationer återfinns på samtliga kontinenter utom i Australien, Sydamerika och Arktis, samt att de inte finns på de flesta öar. Men, eftersom människorna har introducerat dem till många områden som inte ingått i deras naturliga fauna så återfinns de därför numera på de flesta ställen. Några exempel på detta är i det kalla Arktis där skogsharen och snöskoharen lever. I halvöknar finner vi antilophare och åsneharen, och i våtmarker lever träskkaninen och vattenkaninen.

Eftersom vildkaninen tycker om att gräva trivs den bäst på mjuk och sandig mark där det finns skyddande buskage. Kaninernas underjordiska nätverk av tunnlar och kamrar visar en betydande formvariation beroende på vilken art som grävt dem, men även inom en art, med hänsyn till den lokala biotopen. Man vet också att samma art beroende på var i världen den befinner sig kan gräva oerhört långa tunnelsystem i vissa länder, medan den i andra länder knappt gräver något alls.

I Sverige förekommer den europeiska vildkaninen i Skåne, Blekinge, Halland, södra Småland och på Gotland. Även vissa mindre bestånd finns högre upp i landet, men dessa är då oftast en form av tamkanin som släppts ut på grund av att ägaren tröttnat på djuret.

Skillnaderna mellan harar och kaniner beror på att de har specialiserat sig på olika saker. Kaninen har specialiserat sig på att gräva och haren på att springa fort. Vissa harar som t.ex. snöskoharen och åsneharen kan gräva korta hålor för att skydda sig mot vädrets temperaturförändringar. Annars använder sig de mest av gropar i marken där de vilar under dagen.

Tillbaka till innehållsförteckningen

3.6 Signaler och kommunikation

Vildkaninerna känner igen varandra på lukten. Med små körtlar som finns under hakan markerar de hålornas in och utgångar (det är därför som inte tamkaninen tycker om att man tar dem under hakan).

Deras spillning doftmarkeras av en körtel vid analöppningen och på sätt kan de lätt identifieras av andra kaniner i kolonien. Spillningens doft berättar varifrån kaniner kommer, vilket kön den har och hur gammal den är. Man kan dela in kaninens avföring i tre grupper. Dels finns det den vanliga avföringen som den avger, och då ofta på samma ställe hela tiden eftersom kaninen i grunden är mycket renlig av sig, dels den reviravföring som ser likadan ut som den vanliga avföringen, men som den inte kan styra över, samt till sist blindtarmsträcket som den äter upp då detta innehåller oerhört mycket protein.

De hörbara signaler man kan uppfatta är det karakteristiska stampandet med bakfoten som innebär ett varning eller hot och skriken från en fångad individ oavsett ålder. De uppger även ett mycket högt dödstjut som låter mycket otäckt för en oinvigd.

Kaninen har dock betydligt fler kommunikationsläten än så. Tamkaninen har ganska många ljud för sig. När den blir klappad och trivs så småknorrar den och gnisslar tänder.

Vid parning så bör båda könen framföra ett skällande läte för att det överhuvudtaget ska bli någon parning av. För mig som inte talar "kaniniska" så låter det som om de samtalar om det först är okej med att para sig med varandra, och sedan efter parningen är fullbordad så frågar de varandra om det gick bra. Men det är bara vad jag spekulerar i. Vad jag vet är att om inte till exempel hanen svarar på honans knorrande trots den kroppsliga uppvaktningen (de springer runt varandra) så blir det ingen parning av.

Tillbaka till innehållsförteckningen

3.7 Fortplantning

Har- och kanindjurens fortplantning är mycket speciell. Ägglossningen sker direkt efter parning så de har ingen speciell brunstperiod som andra djur har. Det sägs att fältharen både kan para sig och bli befruktad samtidigt som den fortfarande är dräktig. Men, man vet också att honan under den svåra förhållanden t.ex. vid klimatpåfrestningar, kan resorbera fostren om hon bedömer att hon inte är kapabel att ta hand om en kull ungar vid just det tillfället.

Kaninen är dräktig mellan 28 till 33 dagar och får i genomsnitt 4-6 ungar. I alla fall är detta vad som har observerats ovanför boet.

Vildkaninen kan föröka sig oerhört snabbt (upp till fem kullar per år med 4-8 ungar i varje kull) under optimala förhållanden. Detta var det som gällde då vildkaninen infördes i Australien där den inte har några naturliga fiender.

Tamkaninen å sin sida får beroende på rasstorleken mellan 2 och ända upp till 12 ungar, men då honan oftast bara har mellan 6 till 8 spenar så klarar sig oftast inte de minsta såvida man inte tvångsmatar dem för hand.

Harungarna föds i gropar ovan mark och är mycket mera utvecklade vid födseln än kaninungarna. Harungarna föds med päls och öppna ögon och kan springa redan inom ett par minuter från födseln.

Kaninungarna föds i omsorgsfullt konstruerade bon klädda med gräs och hår som de plockat av sig själva i en håla eller särskilt grunda yngelkammare. (Nåja, detta är en sanning med modifikation. Jag har haft honor som i panik strax innan de ska föda kommit på att de ska ha ungar och därför kastat sig över allehanda material som funnits i närheten av dem. Detta material kan då ha varit allt från hö, hår, sockor och tröjor som de dragit ner från borden och stoppat in i det tilltänkta boet som ofta legat i en av våra garderober, inte utomhus, trots att de kunna föda dem där om de velat).

Kaninungarna föds helt nakna och öppnar inte sina ögon förrän efter cirka tio dagar. Fram till den tidpunkten ligger de nästan helt stilla i boet.

Efter cirka 2 veckors ålder börjar de sakta och på vingliga ben att utforska närområdet, samtidigt som de vildkaninsungar som föds i de särskilda födelsekamrarna stängs in i sin tunnel mellan varje digivning så att inga yttre predatorer ska kunna komma åt dem.

De flesta arter verkar bara ge sina ungar di en mycket kort stund, under ungefär cirka fem minuter, och per dygn. Detta innebär då att mjölken måste ge ungarna all den näring de behöver under ett dygn, vilket den också gör. Man vet att exempelvis den europeiska vildkaninhonans mjölk innehåller tio procent fett och femton procent protein. Den innehåller alltså mer näring än både get- och komjölk.

Hos den europeiska vildkaninen är den korta digivningsstunden per dygn den enda kontakten mellan honan och ungarna ända fram till avvänjningen som sker vid cirka 3-4 veckors ålder.

Tamkaninens ungar kan dia ända upp till fem veckor samtidigt som de sakta börjar att äta samma foder som mamman redan vid tre veckors ålder. Denna långa digivningstid gör det därför inte försvarbart av till exempel djuraffärer att fodra att de djur som de tar emot till försäljning skall vara bara 5 veckor. Normalt väntar man vid att sälja ungarna tills de är 8 veckor gamla, detta lite grann beroende också på hur stor rasen är.

Ungar av den europeiska vildkaninen når könsmognad efter ungefär tre till fem månader, de flesta arter av hare efter ett år. Tamkaninen blir könsmogen efter cirka 4 till 7 månader beroende på ras och storlek.

Nordliga arter eller underarter får störst kullar beroende på att de i allmänhet har de kortaste reproduktionssäsongerna. Det finns även ett samband mellan breddgrad och dräktighetstid kortast hos kaniner i de nordligaste områdena, längst i de sydligaste. Fördelen med en kort dräktighet är att ett maximalt antal ungar kan produceras medan vädret är som lämpligast. Omvänt är det en fördel för kaninerna att ha en längre dräktighet i sydligare regioner då unga kaniner som fötts mera välutvecklad har bättre förmåga att undvika predatorer och klara sig själv tidigare.

Bomullskaninen och den inhemska kaninen (vår vanliga kanin) kan inte korsas. Inte heller hare/kanin kan paras med varandra. Laboratorieexperiment har visat att äggen generellt blir fertiliserade, men dör efter ett par timmar, ungefär efter fyra celldelningar. Detta beror på att de har olika kromosomantal.

Tillbaka till innehållsförteckningen

3.8 Skadedjur?

I Australien ville 1800-talets imperiebyggare införa hemlandets fauna och jakt, och planterade därför ut dem i Australien och på avlägsna öar överallt i världshaven som en matkälla åt skeppsbrutna män.

De kolonier av tamkaniner som sattes ut på öar har endast lyckats överleva på öar utan predatorer. I avsaknad av naturliga urvalsfaktorer såsom predatorer, klimat och sjukdomar växte många av dessa inplanterade populationer explosionsartat och åstadkom de skadedjursproblem som numera är så välbekanta i Australien och som uppstod under första hälften av vårt århundrade.

I Australien orsakade inplanterade europeiska vildkaniner enorma skador både på jungfruliga marker och odlingar mellan åren 1900 till 1959.

I början på seklet var drevjakt i stor skala en enorm populär metod för att kontrollera kaninpopulationerna, men numera används kombinationer av olika metoder. Förgiftade beten, buffertgrödor, avskräckningsmedel, kaninsäkra stängsel, jakt och fångst med olika fällor, men framför allt storskaligt införande av olika virus har gett resultat.

I Australien lyckades man få kontrollen på kaninstammen under ett antal år genom att införa det naturliga viruset som ger sjukdomen myxomatos. Denna sjukdom är ofarlig hos sin naturliga värd, den sydamerikanska bomullssvanskaninen och för andra Sylvilagus-arter, men den är virulent och dödlig för den europeiska vildkaninen som bebor Australien och Europa bland annat. Resultatet av införandet av myxomatos hos vildkaninerna i Australien 1951-1952 blev att väldiga mängder kaniner dog och landet befriades från den förödande skadegöraren.

En liknande nedgång inträffade i Storbritannien och andra europeiska länder, men så småningom började kaninerna på de olika kontinenterna utveckla immunitet mot sjukdomen och antalet kaniner började därför återigen att öka i antal.

Forskarnas nästa svar på överpopulationen blev att man tillverkade ett helt nytt syntetiskt vaccin, som ger kaninen sjukdomen RVHD, Rabbit viral (invärtes blödande) hemoraggic disease. Viruset är mycket effektivt och dödar kaniner skoningslöst, även de utställningsdjur som finns överallt i världen.

Idag är det bara i Nordamerika som viruset RVHD eller myxomatos inte finns, och det råder därför en mycket stor rädsla från de amerikanska myndigheternas sida för att få in det i landet. Regelverket där säger att om någon besättning blir smittad så ska omedelbar karantän sättas in och samtliga djur slaktas. Detta oavsett om de verkligen är smittade eller ej.

Det har nu återigen blivit så att kaninpopulationen i Australien och runt nya Zeeland har utvecklat ett visst skydd mot RVHD. Man har observerat kaniner i nya Zeeland vars öron börjar ruttna upptill och som sakta äter sig inåt för att först efter flera veckor döda djuret. Detta har fått många djurrättsaktivister och forskare att rasa över att den australiensiska staten återigen planerar att plantera ut ett nytt dödligt virus. Många frågar sig om detta verkligen är försvarbart.

Dessutom så har kontinenter som inte har samma överpopulation av kaniner som Australien har, men som däremot har ett stort intresse av kaninen genom kaninutställningar (USA och Europa), köttuppfödning (Ungern och Italien), kel- och hoppkanin (hela världen utom Australien och nya Zeeland), pälsuppfödning såsom angoraullen, (Europa, Kina och Indien) varit tvungna att utveckla vaccin mot virussjukdomarna till en mycket hög kostnad.

Idag finns inte något stabilt vaccin mot myxomatos, och det är även förbjudet i Sverige att använda sig av de vaccin som finns i utlandet på grund av den risk det utgör eftersom det när som helst kan retroaktiveras så att det orsakar ett virusutbrott av myxomatos istället för att det förhindra det.

Det finns ytterligare anledningar till att yttervärlden reagerar på Australiens agerande med att sätta ut syntetiska virus som kaninerna inte har något naturligt försvar mot. Medan vissa kaniner betecknas som skadedjur är andra arter i allmänhet relikarter och de enda medlemmarna i sitt släkte och såsom specialiserade till en begränsad hotad biotop. Exempel på detta är den kortörade kaninen, av vilken endast 20 individer har påträffats kommer från avlägsna bergsområden på Sumatra.

Borstkaninen finns i spridda skogsområden i norra Indien och Bangladesh och är den förlorande parten i konkurrensen med människor som antingen bränner dess miljö för att förbättra betesmarkerna eller använder dess föda till taktäckning. Förutom av biotopförstöring hotas arterna av trycket från turism och jakt. Skulle RVHD viruset nå den är den totalt chanslös.

Riukiukaninen finns endast på två tätt skogsbevuxna öar i amamigruppen i japan. Oavbruten skogsavverkning har minskat populationen till omkring 5000 djur och dess status som utrotningshotad art utnämnts till "speciellt naturmonument". Den är redan hotad. Behövs det sägas mera?

Det har även visat sig att de förgiftade beten som sätts ut på bland annat Nya Zeeland även slår hårt på helt andra utrotningshotade arter som finns där, detta på grund av att även andra arter äter av betena som läggs ut för kaninerna.

Tillbaka till innehållsförteckningen

4. Avslutning, egen uppfattning.

Idag är världen indelad i två läger. Dels de som ser kaninen som skadedjur, och dels de som uppfattar den som ett nyttigt och ekonomiskt matdjur, keldjur, utställningsdjur och pälsdjur. Jag för min del likställer kaninen med en katt eller hund.

För kaninens skull är jag dock orolig att framtiden kommer att vara ganska dyster. Inte nog med att man medvetet tar till starka medel för att utrota kaninen, men även vi som har kaninen som intresse och som håller på med avel bör rannsaka oss själva. Sönderavlar vi kaninen så att den blir allt mera sjukdomsbenägen?

Jag hoppas dock att med rätt upplysning och rätta kontakter kunna hjälpa upp kaninens situation på det bästa sätt som jag kan. Att arbeta med denna rapport har varit mycket stimulerande.

Tillbaka till innehållsförteckningen

5. LITTERATURFÖRTECKNING

David Alderton, Kaniner och marsvin,Rabén och Sjögren, 1986.

Gunnel Andersson, Djurkliniken Roslagstull, Stockholm.

ARBA, Official Guidebook to raise better Rabbits and Cavies, M&D Printing Co. 1996.

Stephen Attmore, Stora djurboken, Förlagshuset Fyris AB, 1989.

Sandy Crook, Lop rabbits as pets, T.F.H. Publications, inc, 1986.

Günther Flauaus, Dwarf Rabbits, selection, Care and Breeding, T.F.H. Publications, inc, 1985.

Helga Fritsche, Kaniner hemma, Ica bokförlag, 1978.

Howard Hirschhorn, All about rabbits, T.F.H. Publications, inc, 1974.

Åke Johansson, Kaniner för alla, KAF, 1991.

Jordens djur, Djurekologi, BonnierFakta, 1987.

Jordens djur, Djurens beteende, BonnierFakta, 1987.

Jordens djur, Djurens liv och byggnad, BonnierFakta, 1987.

Jordens djur, Djurens utveckling, BonnierFakta, 1987.

Jordens djur, Gnagarna, BonnierFakta, 1987.

KAF, Nordisk kaninstandard, Boktryckeri AB L-H tryck, 1999.

Kathleen C. Kelley, Rabbit Diseases, cause, symptoms and treatment, Klubertanz Equipment Co. 1991.

McNitt, Patton, Lukefahr, Cheeke, Rabbitproduction, Interstate Publishers, Inc. 1996.

Media familjelexikon, band Gan-Hoo, Bonniers Förlag AB, 1979.

Marschal Merton, A complete introduction to Rabbits, T.F.H. Publications, inc, 1987.

NARBC; Official Guidebook of the National Angora Rabbit Breeders Club, NARBC, 1997.

Lieve Okerman, Diseases of Domestic Rabbits, Blackwell Science Ltd, 1998.

Paul Paradise, Rabbits, T.F.H.Publications, inc, 1988.

Lena Olsson, Märtha Rebert, Avel med färgade angorakaniner och kaniner av andra raser, KAF, 1993.

Mervin F. Roberts, Rabbits, T.F.H. Publications, inc, 1984.

David Robinson, Encyclopedia of Pet Rabbits, T.F.H. Publications, inc, 1979.

Bobby Schott, Color genetics of the netherland dwarf rabbit, Xavier Refernece Publications, 1989.

Per-Erik Sundgren, Avel med sällskapsdjur, Ica bokförlag, 1990.

Svenska djurskyddsföreningen, Kaninen och jag, BonnierFakta Bokförlag AB, 1983.

F. Wanning, Bogen om kaniner, Aschehoug Dansk Forlag A/S, 1985.

Monika Wegler, Min första kanin, Ica bokförlag, 1988.

Samt artiklar från Internet och övriga media, och egen observation.