ABSTRAKT

Finns det något sådant som liv efter döden? Vetenskapsmän tvistar angående den så kallade tunneleffekten, och dess orsaker. Vi kan bara spekulera om den eftersom någon ännu inte återvänt från det döda och kunnat bevisa dess sanningshalt.

Att arbeta med denna rapport har varit mycket intressant och givande, eftersom det får en att inse att det finns så mycket kvar att upptäcka bortom vår egen värld.

Min egen upplevelse

HISTORIA

Som ett liten växte jag upp med den speciella gåvan att jag på förhand kunde säga om någon skulle besöka eller ringa oss. Jag tänkte inte så mycket på denna gåva innan jag kom upp i fjorton års-åldern, när jag väl insåg jag att dessa gåvor inte tillhörde det vanliga förträngde jag den helt och hållet.

Jag kom i kontakt med kyrkan genom konfirmationen men insåg efter några års arbetande som konfirmationsledare för barn, att jag inte trodde på samma slags Gud som kyrkan gjorde. Eller rättare sagt så trodde jag inte på gud över huvudtaget. Tiden gick och arbetet tog överhand. Jag arbetade hårt, utan att tänka mig för vad livet hade att ge eller vad jag kunde göra för att ändra min situation som jag verkligen ogillade. Jag insåg att jobba med ekonomi, som jag gjorde, inte var det rätta för mig, trots att jag var chef.

På våren 1991 fick jag diskbråck, eller ryggskott, som doktorerna först trodde att det var. Sex veckor efteråt, försökte jag fortfarande sköta arbetet gående på kryckor. Detta var inte den lättaste uppgiften, eftersom jag jobbade som arbetsledare på ett bygge och delar av mitt arbete var förlagt utomhus.

SÅ KOM DAGEN....

Som förändrade mitt liv. Jag var lättretlig på jobbet och hade en mage som var i olag. Därför tyckte jag att det var bäst att gå hem. Jag gick till sängs tidigt den kvällen och tänkte att det var nog bara influensan. Jag vaknade upp mitt i natten av att jag skakade i hela kroppen. Jag hade den värsta diarrén som man kan tänka sig, och jag kräktes. Att springa till badrummet i mitt tillstånd, och med ben som kändes helt "borta" var inte det lättaste, Tro mig! När jag väl satt på toaletten så visste jag att jag skulle dö. Jag började utan en tanke på vad jag gjorde, att be till Gud att hjälpa mig, om och om igen. Jag släpade mig över till telefonen och ringde till mina föräldrar (tack och lov för de telefoner med programmerbara telefonnummer som vi har idag) för att få hjälp så fort som möjligt, och de i sin tur ringde efter en ambulans. (Fråga mig inte varför jag inte ringde efter en ambulans på en gång, den frågan har jag ställt mig själv många gånger)

I alla fall, under hela färden till sjukhuset så bad jag Gud att hjälpa mig. Jag vet att jag reflekterade över detta, eftersom jag inte trodde på någon gud, i alla fall var det det jag trodde.

På sjukhuset fanns det bara en underläkare i tjänst den natten, och under tiden han undersökte mig så tyckte han att jag var för spänd - han uppmnande mig att slappna av! Slappna av, kyss mig där bak! Hade jag haft kraft nog så hade han fått sig en snyting så tänderna hade flugit! Tyvärr(?) så är jag inte en våldsam person, inte heller är det det lätt att bli våldsam när diarrén rinner ur kroppens båda öppningar.

Hur som helst, klockan 7.00 på morgonen, förklarade underläkaren att jag skulle få stanna på sjukhuset i en ungefär en vecka eftersom jag troligtvis hade en bukspottkörtelinflammation. Då jag var lojal mot min arbetsgivare ringde jag och meddelade att jag nog inte skulle komma till jobbet denna morgon.

Vid den tidpunkten hade jag ännu inte fått något smärtstillande medel mot min svåra smärta, och jag tänkte i mitt stilla sinne att den kära Guden där uppe, inte var så snäll trots allt. Precis efter dessa tankar kom ronden gående med överläkaren i spetsen. När han fick höra om mitt fall så gav han underläkaren en rungande utskällning inför alla. Underläkaren försvarade sig med att han inte hade trott på de värden som tagit eftersom de var alldeles för höga! Hade de varit riktiga så hade jag varit medvetslös för länge sedan! Under tiden drev jag iväg till min egen värld. Jag kommer bara ihåg fragmentariska bitar av sjukhuskorridorer under det att de förde mig till intensiven.

JAG FLÖG HÖGT....

Jag rörde mig sakta mot taket. Jag förstod inte varför det var en massa TV-skärmar på väggarna. Sedan såg jag den lilla varelsen ligga där alldeles ensam i sängen med en massa saker fästade vid mun, armar och hjärta. För att vara helt uppriktig, så brydde jag mig inte så mycket om den, inte kände jag någon koppling till den heller. Jag tycke det var mycket roligare att flyga in i rummet bredvid. I det rummet fanns det några sköterskor som tog hand om sex stycken patienter som låg i sina sängar. Jag kommer ihåg att jag tyckte synd om dem under tiden som jag svävade upp genom taket och in i natten, där jag blev ett med stjärnorna, himmelen och universum. Jag lärde mig att jag hade möjlighet att se vad jag ville och flytta mig vart jag ville inom en bråkdelen av sekund utan att ha något besvärlig kropp att släpa på och den känslan var otrolig. Jag fann en otrolig frid och stillhet omkring mig och mest av allt, en känsla av total harmoni och total kärlek.

Under följande dagar gjorde jag flera turer liknande denna och på en av dessa resor fann jag att man hade flyttat mig till rummet med de sex sängarna. "Mitt" rum (rummet för en person) hade blivit "taget" av en ung man istället. Jag kunde höra hur doktorerna och sköterskorna kallade honom för Håkan, och talade om den förskräckliga bilolycka som han hade varit med om. Än en gång kände jag mig ledsen för att han var så ung och redan hade varit med om så mycket. Det slog mig inte för en sekund att jag gick igenom en ganska tuff period själv. Jag bara levde för mina uflykter i skyn och möjligheten att förflytta mig vart jag än ville!

Allt som allt stannade jag på sjukhuset i mer än en månad den sommaren. Sakta men säkert återhämtade jag mig från den akuta bukspottkörtelinflammationen, men var tvungen att vara sjukskriven i ytterligare sex månader efter den. Under denna tid så opererade jag även ryggen

ÅTERGÅNGEN TILL ETT "NORMALT" LIV...

När jag kom hem så insåg jag att mitt liv aldrig skulle bli det samma igen. Helt plötsligt var inte arbetet lika viktigt längre, och gradvis började jag förändras till den person som jag är idag. Helt och hållet i harmoni med mig själv. Efter mina upplevelser på sjukhuset började jag att läsa allt material som jag kom över angående livet efter döden. Fanns det verkligen ett liv efter döden? Hade min hjärna bara spelat mig ett spratt, tack vare alla mediciner som jag var tvungen att ta mot smärtan? Hade jag verkligen haft en ut-ur-kroppen-upplevelse? Det fanns inget slut på mina frågor.

VETENSKAPLIGT EXPERIMENT

Ju mer jag läste, desto mer insåg jag att även Einstein hade trott på en annan värld än vad vi är vana vid

Berömda psykologer som Raymond A Moody och Helen Wambach har gjort ett antal undersökningar angående livet efter döden. Deras resultat var häpnansväckande. När utförde undersökningar på grupper med erfarenhet av nära-döden-upplevelser, fann man att de flesta av dem hade likartade berättelser.

Först lämnar man kroppen och rör sig uppåt mot ett hör i taket, där man tittar ner på den egna kroppen. Ofta ses doktorer frenetiskt arbeta med att rädda patientens liv, medan de själva inte tycker att det spelar någon större roll om de dör. Sedan svävar de upp i skyn eller mot en mynning av en tunnel med ett starkt skinande ljus.

I tunneln hävdar många männiksor att man ser sitt liv passera revy och man emmottas av en varelse som utstrålar genuin kärlek. Även om personen har gjort stora misstag i livet, så har varelsen aldrig förebrått dem. Många människor som rest till slutet av tunneln har funnit sig mottagna av tidigare döda släktingar eller en Jesus-figur, allt beroende på deras egen tro och sina egna erfarenheter. De som upplevt detta säger sig bli " tillbaka-ryckta " till livet eftersom deras tid inte är kommen än. Vissa vetenskapsmän förklarar tunneleffekten som hjärnans eget "magiska trick" orsakat av syrebrist.

Under hypnos har även patienter många gånger kunnat nå de liv som de har levat innan de föddes i nuvarande kropp. Det har även hänt att vissa kunnat gä ett flertal livsöden bakåt under hypnos.

FINNS DET NÅGOT SOM LIKNAS VID REINKARNATION?

Bibeln sägs ha haft ett omfångsrikt material angående reinkarnation, men att detta togs bort på 1300-talet eftersom kyrkan ville ha kontroll över folket. Om det fanns något sådant som reinkarnation, så skulle kyrkan inte ha den kontroll över massorna som den ville.

Läser man igenom gammalt religiöst material från Egypten, lndien,Tibet och andra Asiatiska länder, så finner jag tillsammans med många andra att deras tro på reinkarnation till stora delar påminner om den som finns hos indian-kulturerna i sydamerika, till exempel hos Inca, Aztekerna och mest av allt hos Mayaindianerna.

Arkeologer och andra vetenskapsmän har först nu kunnat börjat tolka några av Maya kulturens gamla kalendrar, (bland många andra saker). Vad de har funnit är häpnansväckande, de har inte bara funnit vad de tror är en DNA-kod utan också att maya-indianderna kände till en fjärde och en femte dimension! Detta är något som matematiker först nu kunnat räkna ut och spekulera hur det ser ut och fungerar.

Maya-indianeran sägs ha förklarat att den tredje dimensionen är en tidsfälla. Vi är fixerade i tiden och kroppen vi bär kan liknas vid en dykardräkt. Efter det (läs efter döden) kommer den fjärde dimensionen. Vi är då fortfarande fågna i tiden, fast utan kropp. Vår kunskap är större och vi kan uträtta mer. Den femte dimensionen har maya-indianerna förklarat som den sista. Där är man inte längre fixerad i tiden utan kan "resa" mellan dimensionerna hur man vill.

MIN ÅSIKT

Idag är jag övertygad om att fysik och metafysik kan samverka och jag tror inte att det är någon slump att det finns så många fysiker som Stephen Hawking som tror på en gud. Idag ser jag livet som ett microkosmos i ett makrokosmos bestående av en atomdriven energi i olika former, tidsepoker och dimensioner.

Efter några kurser i meditation , nådde jag förvånande nog samma nivå av högre kunskap, insikt, kärlek och harmoni som på sjukhuset. Det följde samma mönster, fast den här gången utan mediciner. Jag har nu fått ett eget bevis för att man kan uppnå en högre form av medvetande, eller nå den fjärde dimensionen som fysiker och vetenskapliga matematiker skulle föredra att kalla det.

Jag tror att vi är ansvariga för våra handlingar i detta liv. Jag tror på karma, eller för att säga som det står i bibeln; Det du vill att andra ska göra mot dig ska du också göra mot dem. Idag ser jag ett mönster i varje liten detalj som händer i mitt liv, och även om jag inte förstår dem direkt så vet jag att jag kommer göra det senare. Jag är oändligt tacksam för att jag har får leva detta liv, att se och känna världen omkring mig. Jag älskar naturen, djuren och människorna, och ändå på något märkligt sätt så kan jag inte vänta på att få dö heller!

Jo, en sak till, jag har fått tillbaka min gamla "förmåga" och mycket mer därtill!! / Annette.