Socialdemokraterna vill nu marschera snabbare på vägen mot den tvångskvoterade föräldraförsäkringen. Tvång låter ju inte bra så i stället kallas det för en “individualisering”. Men det är bara en rökridå, föräldraförsäkringen är nämligen redan individualiserad. För att en förälder/vårdnadshavare ska kunna ta ut mer än hälften måste den andra föräldern med sin underskrift överlåta några av sina dagar till denne. Vad “individualiserings”förespråkarna alltså vill är att införa ett förbud för en förälder/vårdnadshavare att överlåta sina dagar till den andra.

Tvångskvoteringen vill trycka in alla i samma form. Den tar inte hänsyn till familjernas livssituation. Den tar inte hänsyn till det biologiska faktumet att kvinnor oftast ammar sina barn. Den tar inte hänsyn till viljan hos en kompakt majoritet av Sveriges familjer. Tvångskvoteringen tar makt från familjerna och ger till politikerna.

Dessutom slår den extremt hårt mot familjer som inte ser ut som vänsterpolitikerna tror - med två anställda löntagare. Familjer där den ena föräldern är studerande, arbetslös, sjukskriven eller egenföretagare kan få sin ekonomi raserad om föräldradagarna inte får överlåtas. Väldigt många barn tvingas då börja i förskola mycket tidigare, ett alldeles för högt pris att betala för en “jämställd” föräldraförsäkring. Framförallt är det orättvist mot barnen – de viktigaste individerna i sammanhanget.

Ett argument som ibland framförs är att det är statens pengar och att staten därför bara skall dela ut dem till de som uppför sig "rätt". Detta argument håller inte. Förr i tiden var barnen föräldrarnas pensionsförsäkring. Skatterna var låga, föräldrarna betalade för barnens uppväxt och fick tillbaka detta som trygghet på ålderdomen. Nuförtiden går vinsten av barnens arbete inte till föräldrarna utan i stället till staten genom höga skatter, föräldrarna betalar också höga skatter och har därmed dessutom mindre möjlighet att själva betala för barnens uppväxt.

Därför är det i statens, och de barnlösas, intresse att ge tillbaka en del av de indragna skattepengarna till föräldrarna, för utan barn, inga skatteintäkter alls i framtiden. Effekten av högskattesamhällen med generella välfärdssystem blir att speciella skattelättnader/bidrag måste ges till familjer med barn. Att säga att det är "statens" eller "skattebetalarnas" pengar är en (ack så vanlig socialistisk) felsyn, det handlar om en del av de pengar som var föräldrarnas från början. Staten, och de barnlösa, går med vinst på att barn föds och uppfostras. Det är en vinst som staten tvingar till sig från föräldrakollektivet. Det är inte en "subvention" att en del av dessa pengar direkt går tillbaka till föräldrarna. (Ett åskådligare system skulle vara barnavdrag, vilket var på förslag, men vänstervarianten med bidrag vann i Sverige. Dock är det inte ovanligt utomlands)

Viljan att detaljstyra finns inte bara hos de röda utan också i föregivet liberala partier som Folkpartiet. Frestelsen att lägga livet tillrätta har tillochmed spritt sig in i mitt parti. Man kunde tro att Moderaterna som parti fortfarande var pålitliga motståndare till att politikerna skall stå med pekpinnen i människors vardagsliv, men det har redan släppts upp försöksballonger, som tack och lov snabbt skjutits ned.

En del barn ammar i två månader, andra i femton, i en del familjer passar det att mamman är hemma mycket, i andra att det är pappan. I vår familj har vi delat nästan hälften var på föräldraledigheten, men det gör vi för att det passar oss, vi kräver inte att alla andra skall göra det. Olika lösningar passar olika familjer och olika barn. Om jag blir invald i riksdagen kommer jag att med kraft motarbeta allt familjeförmynderi, vare sig det kallar sig socialistiskt, feministiskt eller liberalt. Staten skall inte leka dockskåp med Sveriges familjer.

intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om politik, familjepolitik, jämlikhet, tvångskvotering, kvotering, socialdemokraterna, folkpartiet, moderaterna, val2010