Finanstidningen kultur 10/5 1996

Monarkin bör behandlas värdigt

Poängen med monarkin är att den genom sin blotta existens upprättar en organisk förbindelse med det förflutna, att den är det bestående och oföränderliga i en tid av ständiga förändringar, skriver Mats Gellerfelt.


Jag minns när jag första gången såg Dagens Nyheters kulturchefredaktör Arne Ruth. Det var för många år sedan på Bonniers Manillakalas. Ruth, då kulturchef för Expressens aningen mindre prestigefyllda kultursida, var iklädd en sliten kritstrecksrandig kostym till vilken han bar en sorts undertröja med tre knappar.

Tredje person
Döm om min förvåning när denne man nu skall undervisa svenska journalister i hur man tilltalar HM Konungen. Med rätta anser Ruth -som givetvis passar på att tycka illa om monarkin -att det är bisarrt att tilltala honom i tredje person med "kungen", istället för med det korrekta "ers majestät". Men Ruth frågar sig naturligt nog ej varför man inte tilltalar kungen på det korrekta sättet. Till dels beror det på anarkin i de svenska tilltalsformerna -att till exempel "ni" både kan vara hövligt och snorkigt. Tilltalsformerna är både socialt och språkligt betingade och någon ordning har det väl aldrig riktigt blivit. En engelsman har inga problem med att till drottningen säga, Your majesty, have you etc, med ett då och då inskjutet "mam". Framför allt beror dock skräcken för att tilltala majestätet korrekt på att journalistik och kultursidor varit totalt vänsterdominerade under decennier.

Politruker
Det har helt enkelt varit så, att man -påhejade av VPK:s och SAP:s politruker -vägrat att visa kungen och monarkin respekt. Det är tankeväckande, att statstelevisionen, som nu firat orgier i kungahyllande, under lång tid, mot "vanligt folks" önskan, ignorerade eller var direkt oförskämd mot kungahuset. Naturligtvis finns det fortfarande TV-fossiler som vägrar att ge upp. När bland andra statsministern var på väg in i slottet för att gratulera kungen ansattes han av K-G Bergström med frågan om Sverige inte borde införa republik. Vanligt folkvett är tydligen ett helt okänt begrepp. I riksdagen såg man genom den så kallade "Torekovskompromissen" till att kungen förvandlades till en plym, jämställdhetsprofeterna genomdrev kvinnlig tronföljd och nivelleringsexperterna att riksdagens ståtliga, högtidliga öppnande avskaffades: kungen fick åka rulltrappa i en blaskig riksdagsöppning. Gamla ståtliga vändningar i grundlag och i kungens trontal avskaffades. Allt för att förödmjuka monarkin. Denna vänster fick -och får -sin livslust i denna säregna svenska sjaskighet, där normer, respekt och hövlighet anses som reaktionära kvarlevor från svunna dagar. Allra intressantast är att iaktta Dagens Nyheters programenliga schizofreni. Å ena sidan har man numera insett monarkins kommersiella värde även för en gråmelerad morgontidning av detta slag. Det var sannerligen inte bara kvällstidningarna och Svenska Dagbladet som blåste i trumpeter och trummade på pukor kring femtioårsdagen, även om Arne Ruth vill få oss att tro det.

Vänstersluskar
Å andra sidan får de gängse vänstersluskarna näst intill nervsammanbrott när deras tidning deltar i hyllandet. Något måste göras! Mikael Löfgren ansluter sig till Ruth och menar i en stort uppslagen kulturartikel att de som hyllar kungen är galna. Staffan Skott vill i en debattartikel återinföra valkungadömet, måhända delvis på skämt. En kåsös Olsson spyr galla över kungen, monarkin och dem som uppskattar denna institution. Så håller det på. Ja, det var inte alltför länge sedan som man på nyhetsplats i Dagens Nyheter gjorde sig lustig över kungens dyslexi. Man kan bara tänka sig vilket ramaskri det hade blivit om någon skämtat om en "vanlig" människas handikapp! Så man vet varken ut eller in. Å ena sidan sälja på kungen, å andra sidan ta avstånd från honom. I och för sig är det helt naturligt att det blir på det viset, i en tidning som är borgerlig men där kulturjournalistiken sköts av en hel Vietnamdemonstration. Också på Expressens ledarsida vrider man sig som maskar. Jovisst, den är ju bra men... Samtidigt som nyhetsredaktionen öser ut kungamaterial.

Poäng
På kultursidan har Per Svensson en poäng, när han skriver att om kungahuset blir vanligare än så här, då kan vi lika gärna införa republik. Litet överraskande är Håkan Hagwall i SvD inne på samma linje (även om han säkert inte skulle ta ordet republik i sin mun), när han hävdar att tjusningen med kungafamiljen är att den är en sorts "first family" -som vi andra, fast litet förmer. Men poängen med monarkin, åtminstone för en god konservativ, måste ju vara -däri har Svensson rätt -att den inte är vanlig, att den genom sin blotta existens upprättar en organisk förbindelse med det förflutna, att den är det bestående och oföränderliga i en tid av ständiga förändringar. Man kan helt enkelt inte tömma monarkin på allt symbolvärde, på alla reliker från det förflutna, utan att den blir totalt meningslös.

Dagis
Vänsterns projekt har ju varit att på detta sätt ursurpera monarkin och fjöla till det med sådant som att Stockholms slott skall förvandlas till dagis. Monarkin skall vara själva historien, symbolen för makt och myndighet -och värdighet. Det måste finnas en mytisk potential i den -ett sagoskimmer om man så vill, en glans och en ståt som är allt annat än vanlig. Att den gamla skalliga vanligheten drabbat monarkin är inte dess eget fel. Den har tvingats till den av jantelagens alla tillskyndare, det vill säga av sluskvänstern. Kungfamiljens medlemmar är livrädda för att på något sätt förefalla förmer, ty för sådant får man omedelbart stryk i Sverige. Kungafamiljens rådgivare har alltså "stylat" den som "vanlig", eftersom det så skall vara i vårt land. Därför var det dessutom tvunget att låta femtioårsfirandet bestå av en hel del buskis med ståupp-"komiker" och dansband. Urrk!

Statsöverhuvud
Jag förstår inte riktigt problemet. Varför kan inte Arne Ruth och andra foträta rödingar inse, att så länge vi har monarki, skall monarken och monarkin omges av den nimbus som tillkommer en monarki. Så länge kungen är statsöverhuvud skall han bemötas med den värdighet som tillkommer ett sådant -dessutom tilltalas med ers majestät. Det insåg till och med statsministern och talmaninnan som drog till med "eders majestät" på födelsedagen. Det är för övrigt tankeväckande, att man i Frankrike eller i de forna socialiststaterna aldrig kan eller kunde tänka sig att förvandla det högsta ämbetet till något folkligt tjosanhejsan.

För övrigt anser jag att riks dagens högtidliga öppnande återinförs och att kungen presenterar sig som "Jag, Carl Gustaf, av Guds nåde Sveas, Götes och Vendes konung"
MATS GELLERFELT