(skickad till SvD Brännpunkt 9 juni, kom ej i tidningen)

"Därför är vi monarkister"

I år firade Sverige sin första lediga nationaldag, och republikanerna tog förstås tillfället i akt att gå ut och påtala hur hemskt det är med nationella symboler och traditioner.  Som engagerade monarkister delar vi Anders Björnssons syn, framförd häromdagen på denna sida, att republikanerna i mycket ägnar sig åt en skuggstrid emedan monarken faktiskt har något reellt att företräda.

År 1790 noterade Edmund Burke i sitt berömda verk "Reflektioner om den Franska revolutionen", att det är lättare att inympa fördelarna med republik i monarkin, än fördelarna med monarkin i republiken. Han visste vad han talade om ty den engelska Cromwell-republiken 1653-1660 hade uppvisat flera av det republikanska statsskickets inneboende avigsidor. Det "nyrepublikanska" Frankrike lät också i mer eller mindre god ordning ändra statsskick inte mindre än fem gånger efter 1789. Det finns värden i monarkin som kan ersättas men inte överträffas av republiken. Vad frågan till syvende og sidst handlar om, är vem som ska representera staten och folket och med vilken legitimitet - på historiskt grund (monarken) eller på dagspolitisk grund (presidenten).

Monarkin har ur demokratisk synpunkt många fördelar. Att rikets högsta ämbete går i arv innebär att det inte kan gripas av en politisk karriärist eller verklig maktmänniska. Den som gripit makten själv är aldrig en lämp- lig makthavare just för att dennes främsta mål är att öka sin egen person- liga makt. Sådant är vi förskonade från i en konstitutionell monarki tillika demokrati. I en monarki uppfostras den blivande statschefen redan från tidig ålder i hur denne ska sköta sina uppgifter som rikets statschef. En vald president knyts lättare till en politisk eller annan intressegrupp.

(Men det där "lilla extra" som utmärker en kunglig person och hur denne är, beter sig och för sig kan aldrig återskapas på något annat sätt än ge- nom den kungliga barnuppfostran.)

Vidare representerar kungen hela svenska folket genom historien, vilket gör det särskilt lämpligt att just kungen är den som t.ex. öppnar Riksdagen och tar emot utländska ambassadörer. Ingen politiskt vald statschef (= president) skulle kunna göra detta med lika stor andel av befolkningen bakom sig, medan en president under alla omständigheter företräder nå- gon snävare intressegrupp, vanligen politisk.

Det svenska näringslivet ser i kungen en oslagbar symbol för och "mark- nadsförare" av Sverige och dess näringar utomlands. I en alltmer glo- baliserad värld ökar behovet av identitet och särskiljande kännetecken. Ett litet land i periferin, som Sverige, vore mer osynligt på världsarenan utan vår kung. En kung besitter helt enkelt ett högre uppmärksamhetsvär- de än en president eller premiärminister.

Republikanernas främsta argument mot monarkin är att ärvd makt är fel. Men ärvd makt är faktiskt vanligt förekommande oberoende av stats- skick. Inom näringslivet har många småföretag gått i arv, det finns många s.k. ägarfamiljer och den som ärver en större förmögenhet ärver ju i någon mening också makt. Man kan också "ärva" på andra sätt: t.ex. politikern Tomas Bodström, simhopperskan Anna Lindberg, sångerskan Cajsa- Stina Åkerström och skådespelaren Gösta Ekman - alla har de trätt i sina rikskända föräldrars fotspår. Kultur går i stor utsträckning i arv och det är egentligen inget konstigt med det. Kontinuiteten är en styrka i samhälls- bygget.

I kungens fall kan noteras att ingen annan monarki i världen har en stats- chef med så få ärvda befogenheter som Sveriges kung.

(Detta efter den s k Torekov-kompromissen. Det politiska "inflytande" som republikanerna klagar över härrör närmast från kungens status som s k "kändis".)

Slutligen - republikanerna menar att det i Sveriges grundlag i och med monarkin fortfarande finns "odemokratiska rester". Vad är då demokrati för republikanerna? Om nu 80% av svenska folket, enligt senaste TEMO, vill ha kvar monarkin vore det väl snarare odemokratiskt att införa repub- lik! De länder i Europa som varit de stabilaste demokratierna i modern tid har oftast varit monarkier, t.ex. Storbritannien, Nederländerna, Belgien, Norge, Danmark och Sverige.

Monarken i en konstitutionell monarki kommer alltid att behöva anpassa sig till den direkta folkviljan mer än vad en president behöver göra - vilket snarare gör den till ett bättre instrument för demokratin. Det ska inte bara vara rätt - det måste faktiskt bli rätt också.


Jakob E:son Söderbaum
Ordförande Förenade Monarkister

Per Hagwall
webmaster monarki.nu

Marcus Bernhardsson,
(tjl) redaktör för Rojalisten, Rojalistiska Föreningens tidskrift

Henrik S Järrel
Riksdagsledamot
Ordförande Riksdagens Rojalistiska Nätverk

Cecilia Magnusson
Riksdagsledamot,
Ledamot i Styrelsen för Rojalistiska Föreningen

Carl Johan Ljungberg
statsvetare, fri skribent