SvD Brännpunkt 19/2 2004
Låt kungen utöva makt
Kungens yttranden under besöket i Brunei har skakat det svenska vattenglaset. Felet är inte att han har lagt sig i politiska frågor. Det har han inte. Felet är att grundlagen gör honom till en dekorativ figur. En maktlös kung kan innebära risker för demokratin, skriver Stig Strömholm, tidigare rektor för Uppsala universitet.
Kung Carl Gustaf har under en resa i Fjärran Östern fällt några yttranden, som genom massmediernas ansträngningar på några få dagar blivit nära nog en levande del av den eljest så försummade nationallitteraturen.
Ivrigt tillskyndande vispnissar har med sina snabba handvispar piskat upp en storm som fått det svenska vattenglaset att skallra. De har uppmålat bilder av kris och elände. En heroisk "rid-i-natt"-stämning har utbrett sig i engagerade kretsar.
Kring det skakande vattenglaset har myndiga chefredaktörer och verksamhetstörstande riksdagsledamöter så synligt och hörbart som möjligt i dygdigt nit burit sina vedpinnar till de barrikader som så småningom skulle bli till monarkins bål.
Att statsministern hanterat incidenten skickligt och balanserat räcker inte till för att upphäva intrycket av kollektivt nationellt fjomperi.
Egentligen är reaktionerna paradoxala. Kungens uttalanden om sultanatet Brunei kan otvivelaktigt betecknas som aningslösa politiskt aningslösa. Men är inte detta just vad den svenske monarkens tal enligt förhärskande ideologi bör vara?
Han har såvitt man kan finna inte sagt ett ord om politiska frågor. Och är det inte just sådana som han ska avhålla sig från? Han har redovisat vad man kanske kan kalla den väl mottagne, opolitiske, private gästens om man så vill lyxturistens personliga intryck av ett land som han besökt.
Hur nödvändigt och lämpligt besöket överhuvudtaget var vet jag inte, men det har uppenbarligen ägt rum med regeringens medgivande. Den opolitiske gästen har tydligen iakttagit förhållanden som i svenskt perspektiv måste te sig förbluffande öppna: statsöverhuvudet tar emot stora skaror av människor, han besöker gudstjänster, trycker händer och lyssnar till klagomål.
Att denna H C Andersenska idyll är politiskt primitiv förfaller uppenbart. Men därom förväntas den opolitiske representationsresenären ju inte uttala sig. Han får inte göra det.
Men det är inte orimligt att han redovisar sina intryck som gäst. Han är inte stum. Det är ju inte säkert att främmande republiker och potentater förstår alla finesser med Sveriges i detta hänseende unika författning.
Felet ty det passerade är naturligtvis inte lyckligt och indikerar ett fel är inte att kungen skulle ha lagt sig i politiska frågor. Det har han inte gjort.
Felet är att 1974 års regeringsform håller honom så fjärran från alla viktiga statsangelägenheter att han riskerar att stå aningslös i en situation där annat vore bättre än redogörelser för turistiska iakttagelser i sista hand kanske helt enkelt tystnad.
Det är med leda men utan förvåning som man nu tar del av de beskäftiga förslag som framförs om att kungen på felaktiga grunder ska straffas genom att avskäras ännu mer effektivt från statens affärer, exempelvis genom att utrikesnämnden, där han är ordförande, skulle avskaffas.
Den svenska regeringsformen av år 1974 tillkom i en för långsiktig lagstiftning sällsynt olycklig stund. Sjuttiotalets, det galna årtiondets, lagstiftningsprodukter exempelvis MBL-lagstiftningen, för att inte tala om 1977 års högskole-"reform" var genomgående av diskutabel kvalitet.
Den tyst hukande sextioåttaskräcken hos somliga, den högljudda sextioåttakulten hos andra, liksom den temporärt svårt uppsvullna korporatismen var typiska element i tidens samhällsklimat.
Det präglades av en ännu mer kväljande konformism och opportunism än i dag, tro det eller ej. Det var lågt i tak.
År 1974 utgav jag den lilla boken "Grundlagen, folket och etablissemangen" (Norstedts). Jag tillåter mig i all beskedlighet att hänvisa till denna skrift inför den författningsutredning som nu förestår.
Här är inte platsen att utveckla de förslag som framlades i boken. Den slutligen antagna grundlagstexten blev för övrigt något bättre än det förslag som kommenteras i den.
Men för att nämna endast ett par exempel starkare skydd mot total politisering av den offentliga tjänsten och särskilt dess toppbefattningar är i dag ännu mer önskvärt än för trettio år sedan.
Vad beträffar kungen vore det snarast rimligt att utredningen överväger hur han kan självfallet utan varje egen makt något mer integreras i meningsfull offentlig verksamhet i stället för att ytterligare avskärmas från den.
Ett enkelt exempel: det är inte orimligt att allmän lag undertecknas av den som företräder oss alla, inte 51 procent av befokningen. Vissa andra oändligt måttfulla och försiktiga konkreta förslag av liknande slag ges i den nämnda boken.
Att sådana förslag i dag sannolikt hör till kategorien "det politiskt omöjliga" borde i ett fritt land inte vara liktydigt med "omöjliga att diskutera".
Det sätt på vilket regeringsformen systematiskt med ett nästan nervöst pedanteri avskär kungen även från rutinbestyr utan varje maktutövning i det dagliga statslivet och gör honom till en uteslutande dekorativ figur kan rentav innebära risker för demokratin.
Den maktlöse kungens situation kan av oupplysta och primitiva rörelser spelas ut i attacker mot politiker och myndigheter. Historiska exempel saknas inte.
Endast de verkligt okunniga inbillar sig att det finns en enda klar och lättdefinierad riktning och rörelse som innebär framsteg när det gäller förändringar i lagstiftning och statsskick.
Det kan finnas situationer där återvändande till ett känt och väl fungerande tidigare tillstånd är både klokare och uttryck för en mer djupgående "radikalism" än aldrig så tjusiga oöverlagda språng ut i dimman.
Stig Strömholm
tidigare professor och rektor för
Uppsala universitet
|
 |
|